Ca 2006 identifierade jag mig själv som aspie. Jag hade läst på och tagit några tester online. Jag har aldrig fått någon officiell diagnos av något slag. Har inte haft någon kontakt med psykolog förutom kurator på gymnasiet.
Det jag identifierat mig med är inte något jag skulle kalla ett handikapp eller utvecklingsstörning. Jag ser aspie som en typ av människa, som fungerar annorlunda än andra sorters människor och som därmed har vissa styrkor och svagheter jämfört med andra. Främsta styrkan är förmågan att hålla kvar och fokusera på ett visst intresse på ett sätt långt bortom det normala. Många stora vetenskapsmän och uppfinnare och entreprenörer är aspies. Vi skulle antagligen inte ha internet eller mobiltelefoner utan dem.
Från mitt perspektiv är de flesta problem som aspies har inte en effekt av svagheterna, vilket kan inkludera lite sämre motorik och ökad känslighet för sinnesintryck, utan huvudsakligen problem som uppstår i sociala sammanhang och kommunikation. Och de problemen kommer från att aspies och normala pratar olika språk för att deras hjärnor fungerar olika. Den ena typen är inte sämre eller bättre än andra. Men eftersom de normala är i majoritet är det oftast den med aspie som får skulden eller anses vara underutvecklad. Om aspies skulle vara i majoritet skulle inde den typ av problem uppstå.
Asperger ses idag som en "mild" from av autism. Jag vet inte var gränsen går, men för mig är aspie en alldeles förnämlig nivå av autism. Om det fanns ett botemedel mot att vara normal skulle jag rekommendera fler att bli aspies. Jag kan förstå att det är känsligt ämne när det är många som kanske bara upplever de negativa delarna av det.
När jag var yngre kände jag omvärlden så starkt att jag ofta var för mig själv, sökte lugna miljöer, undvek att röra vid saker, speciellt människor. Vet inte hur lång tid det tog innan jag kunde skaka hand med folk. Ganska mycket undviker jag det fortfarande. Men det var många år sen jag hade stora problem med sensory overload. Nu för tiden klarar jag av att vistas i de flesta miljöer. Fast ska jag tänka eller samtala så vill jag ha det lugnt och tyst. Dock gillar jag inte plötsliga förändringar. Och det det hör nog också till den delen jag inte skulle vilja bli av med. Att hålla fast vid saker är en av styrkorna. Men det är jobbigt i många lägen när saker ändras. Även sådant som blodprov. Jag inser att det inte är smärtan som är problemet utan att det är så stark kontrast från att inte vara stucken till att bli stucken.
Men utöver det sociala och att folk ofta tycker jag säger eller gör fel saker eller ger fel respons, och den ensamhet det har inneburit och oförmåga att ta kontakt med de jag faktiskt velat kunna kontakta, så är jag nöjd med hur och vad jag är. Har kommit över stress och depressioner som jag haft tidigare i mitt liv. Inte direkt kommit över. Tränat bort till stor del.
Gick in och läste om Theory of Mind igår. Tycker jag är bättre än många andra på det området. Men fungerar ändå annorlunda. Det är nog en del i INFJ också, sättet att tänka på metanivå, vilket även inkluderar mig själv, andra personer, gruppen, och hur detta fungerar i sitt sammanhang och förändring över tid och i relation till olika mål etc.
Sen så spelar det inte alltid roll att jag förstår vissa saker om vad jag borde säga, när det är andra saker som har starkare inverkan. Som att vad vi sagt vi ska göra eller regler spelar större roll än vad som är aktuellt i situationen trots att jag läst av och förstår de andras tillstånd. Vet inte hur mycket av det som kommit från träning men en del av det är ju också att jag alltid kunnat känna av andra men oftast haft det avstängt för att det är distraherande. Sen när jag väl känner av det vet jag ofta inte vad jag ska göra med den känslan eller vilket ord jag ska sätta på det. Så från andras perspektiv kan det nog framstå som "ojämn" social förmåga där jag ofta kan vara omtänksam och förstå och stöttande men så och då säga eller göra något som är väldigt sårande.
För dejting så är det viktigaste för mig att hitta någon som klarar av mitt sätt att vara. Jag märker att vissa personer blir arga på mig även om de vet om hur jag är och att jag inte menar dem något illa. ... Mina närmsta vänner förstår mig men blir kanske ändå sårade ibland. Jag undrar om det finns något sätt att hitta någon som inte kommer att hata mig. Eller om jag måste pröva mig fram under väldigt lång tid.
Frågan är vad för sorts personlighetstyp eller vilka nyckelord eller profildata som utmärker någon som klarar av när någon beter sig aspig eller hur jag ska uttrycka det. Det är en sak att intellektuellt förstå att jag inte menar något illa när jag säger något okänsligt eller olämpligt. Något annat att faktiskt inte ta illa upp av det. Jag inbillar mig att det går att hitta någon som inte blir irriterad eller ledsen av det. Jag önskar någon som inte missförstår mig. Tänker att det kanske är lättare bland aspies, så länge det inte medför för mycket andra problem. Men kanske finns andra kriterier att gå på för att hitta en sådan person.
Och då har jag ägnat väldigt mycket tid och energi på att förstå andra människor och hur jag ska bemöta dem. Men tror att jag kommit ungefär så långt jag kan på den vägen och att jag inte kan ändra grunden i hur jag är så sista biten hoppas jag att den andre parten kan möta upp.
